Nu kanske jag egentligen borde skriva om min dag (den var fin) och om min kväll på Ikeas julbord med Sofia (min fina Pia). (Okej sjuukt dåligt skämt, jag vet, men mina trötta gener håller inte med. Sitter och skrattar så tårarna trillar här. Okej. Det var inte kul.) 

 

Är så galet trött, men har gjort en v'äldigt lång och fin kölista på spotify som jag borde lyssna färdigt på. Så får väl göra er glada och nöjda med att skriva om min dag. Vilket även leder till en glad Sofie imorgon som inte behöver ta av min morgondag för att göra något så tråkigt som att skriva om min dag. 

 

Så, imorse så var det bara Sam jag tog till skolan. Keller smet till läkaren med Ashley, inflammation (typ) i kinden. Hur som haver så kommer vi iaf in på rematch igen när jag tar tösen till skolan.

Hon säger då till mig: "Sofie, säg helt ärligt. Har du tänkt på rematch någon gång? Har tanken slagit dig någon gång?"

Jag blev helt varm om hjärtat, för man såg verkligen vad hon ville att svaret skulle vara.

"Jag lovar! Jag har aldrig tänkt tanken."

Hon svarar: "Bra! För skulle du byta så skulle du.. skulle jag.. Det skulle helt enkelt inte bli kul för dig." 

Oj, vad hon är fin! 

 

Resten av dagen var bra med. De hade bara halv skoldag idag, så de slutade vid halv tolv. Gjorde inte så mycket. Chill resten av dagen och nästan inget jobb. Ashley hade pli på dem.

 

Så led klockan mot 6! Jag tog bilen till Sofia och hämtade upp henne och började bilandet mot Washington DCs Ikea! Det blev snack, julmusik och 1D hela vägen. Väl framme på Ikea så gör jag en typisk Sofie-parkering! Hittar en parkering som jag kan köra igenom och som står långt ifrån alla andra bilar. Jag går hellre lite längre än krånglar med parkering! Har inte problem med att gå några meter extra! 

Väl inne på Ikea så visar det sig att vi hamnar sist i en nästan en 100 meters lång kö in till julbordet! Ångrar lite att jag inte tog foto på det, för det var lite maffigt. Jag och Sofia snackar på på svenska iaf och efter ett tag så säger Sofia "Jag hör svenska!!!" Och vad ser vi, om inte två familjer som pratar Stockholmska! Vi kände oss som hemma! 

 

Väl inne i restaurangen så visar det sig att vi har fått bordet allra längst bort (men närmast maten) bokat för oss. Klockrent.. Det är ju ändå den fredagen den 13:e. Men, men, vi biter ihop och ser fram emot att käka julbord istället. Det är ju det viktigaste ändå. I kön så händer en typisk amerikansk sak. Folk börjar prata med en. Men det här är ingen vanlig amerikan, detta är en creeeeepy en (runt 35-40 år skulle jag tippa på). 

Han börjar prata med Sofia och hälsar på henne, så självklart tänker jag då automatiskt att han kommer hälsa på mig med. Men se det hade inte han i tanken. Han fortsätter prata med Sofia. Själv tittar Sofia aldrig på honom. Men oj vad han ignorerade mig, det var som om jag inte existerade. Vilket jag inte brydde mig ett smack om, jag tyckte bara synd om Sofia. I matkön så säger jag åt henne att ställa sig framför mig så att jag hamnar mellan henne och mannen och vi snackar en massa svenska så att han ska fatta att vi vill vara ifred. Det räckte tydligen inte. Han sträcker sig förbi mig och börjar snacka med henne igen. Haha, tjena vilken på gubbe! En vanlig svensk hade fattat den vinken efter mindre än en sekund. Amerikanare är lite tröga på den punkten..

När vi står vi drickan så frågar han var Sofia (vi) sitter. Sofia viftar lite och säger: "Typ där." Han svarar: "Okej, ses sen." Creeepy? JA! Men äntligen blev vi kvitt honom! Trodde vi.. Det roliga har inte ens börjat ännu. 

 

Efter ca 10 minuter så kommer han och säger typ "Jaså, så det är här ni sitter." (Naaaj, vi sitter på taket...) "Tänker ni ta fika? Eller ni är mätta?" Sofia svarar: "Nej, vi är mätta."Sen går han igen. 

Och nu så kommer bomben. Han kommer tillbaks (självklart..). Denna gången så fortsätter han peppra frågor till Sofia som hon undviker att svar på så gott som det går. Bla så frågar han om hennes namn var Sofia eller Sofie (han frågade aldrig efter mitt namn så han visste inte att jag heter Sofie) och Sofia svarade "Ja." på Sofie. En av hans frågor var om vi brukar gå hit rätt ofta eller vi bara vad där för maten.

Sofia dissade honom så fantastiskt bra!! Men det hjälpte inte! Gissa vad han gör?? HAN BÖRJAR GÅ FRAM OCH TILLBAKA FRAMFÖR VÅRT BORD!!! Inte bara i några sekunder utan i ÖVER EN MINUT!! 

Jag och Sofia vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Vi pratar svenska, skrattar, visar saker till varandra på mobilen, leker med maten. Vi gör verkligen ALLT för att visa att han borde gå och vi INTE är intresserade av att snacka!! Efter sisådär två minuter så ställer han frågan till Sofia: "Har du facebook?"

Vaaa?? Sofia svar blir ett snabbt och säkert: "Nej!" 

Hur i hela fridens namn kan han tro att hon vill ge honom sin facebook?! Han kan verkligen inte haft alla hönsen hemma! Tror starkt på att han hade något fel i hjärnan. (Låter lite hjärtlös nu, men jag vet inte vad det heter så det fick bli så.) 

 

Vi blev lite smårädda att han skulle följa efter oss till bilen och sen följa efter oss hem till oss. Men vi såg honom inte! TACK OCH LOV! 

 

 

Men för att prata om lite annat. Vi åt sååå mycket! Min tallrik var överfull efter att jag bara tagit från 2/3 av buffén! Jag storknade och fick julmage! De hade allt förutom julmust och luciatåg! Så jag och Sofia sjöng en massa jullåtar lite sådär högt och ljudligt. Sen efter maten så smet vi ner till deras matavdelning där vi köpte oss julmust! Luciadag och julbord utan julmust? Går inte ihop. 

Hemvägen bestod av 1D låtar på hög volym och en massa skrattande åt äckelgubben och åt mig(?). Jag fick nämligen en skrattattack, kunde inte sluta skratta hur mycket jag än försökte, fem minuter hemifrån. Tårarna rann och jag kunde inte riktigt se ordentligt, vilket är ju kanonbra när man kör bil. Hehe. 

 

Nu, är jag som sagt hemma och längtar tills jag får slänga ner huvet på kudden och somna. Och det gör jag nu. Gonatt!