Igår på jobbet så kom mamma och fikade eftersom det var byalagets torsdagsfika. Mamma lånade min mobil om någon skulle behöva nå henne, eftersom hon glömt sin hemma. Lite efter tre kommer hon till mig med mobilen och säger: "Du vill nog ta detta. Det är ett utländskt nummer och jag tror att det är USA." Sagt och gjort så tar jag mobilen och går ut. På mindre än en minut så var samtalet över och jag flyttar till USA den 12:e augusti. Den ni. Det var snabba ryck. Har som sagt fortfarande inte fattat det. 
Den senaste veckan har jag varit så irriterad på allt och alla, fast det har inte gjort något, pga av att jag inte vetat vad familjen tyckt om mig och planerna för hösten kändes säkra ena stunden och osäkra i nästa. Och igår morse var jag fly förbannad för att jag inte var så nervös, så igår ställde jag in mig på att inte åka alls. Att familjen helt enkelt hittat någon annan. 
Jag snackade med mamma hela vägen till jobbet och så sa hon att vi kan be att innan ikväll att jag får svar. Det dröjde inte ens till kvällen. 

 

Har idag varit och snackat med min chef om att inte kunna jobba i augusti. Så min sista jobbedag lär bli sista augusti. Känns helt okej för min del. 

Då har man tackat ja till familjen och om 6½ vecka, 46 dagar, så befinner jag mig på ett flyg till New York, USA!! Det är helt galet och jag har svårt att få in det. Har inte fattat det än och kommer inte förstå det i första taget heller. Men det känns ändå helt okej. Det mest konstiga är väl att man ska vara borta i ett helt år. Flyttade ju hem för två veckor sedan, och nu ska jag flytta igen om sex veckor. Har svårt att föreställa mig själv i ett plan om så få dagar, för att lämna kära Sverige bakom mig för så lång tid framöver. Har listat ut att det kommer vara kämpigt och kul samtidigt. Listade ut det för ett tag sedan, men det är nog först nu som jag verkligen börjar förstå innebörden. Att få ett datum på halsen tror jag hjälpte till på traven. 

 

Malin och Axels bröllop.
Foto: Matilda Nilsson 

Ibland, som nu, undrar jag varför jag har valt USA av alla ställen. Varför inte England istället? Egentligen är det fler fördelar med att åka dit. Närmare, får engelska språket (+ att brittiska är mycket snyggare än amerikanska), känslan över att inte ha ett fede stort hav mellan mig, familj och vänner, lätt att ta sig hem om det inte går som man tror, allting är mer som hemma, lättare att få besök, osv. Egentligen är det nog mer själva känslan som i sina stunder överväger och jag får för mig att fixa en ansökan dit. Jag funderar allvarligt på det, men problemet är ju då att det kostar att ansöka. Kostnaden ligger på 3990 kr.. Är inte så sugen på att lägga ut de pengarna på något som kanske inte händer. När det gäller USA så är CC är gratis fram tills man har sagt ja till varandra. Det var anledningen till att jag valde dem, sen så har jag fått lite bättre intryck av dem än STS och de andra. 

Just nu så är jag inte riktigt mig själv, min mage är ut och in, upp och nervänd och knuten i 342412 olika sorters stora och små knutor.

 

 

 

Ska skypea med familjen imorgon klockan tre. Jag undviker att tänka på det så mycket som möjligt så att jag inte blir för nervös. Jag hoppas på att jag är på prat och glad humör. Underlättar alltid när jag ska hålla tal så jag tänker att det borde hjälpa nu med. Ska skriva ner en massa frågor idag som jag ska ställa imorgon. Alltså jag kan fortfarande inte fatta att jag har en matchning med en familj. Min ansökan har ju legat ute så länge, i några månader, och det har inte hänt någonting. Men om jag inte hade tidigarelagt mitt "åkautdatum" så hade jag nog inte haft någon matchning. Det är ju i augusti de flesta Au Pairer har kommit och man vill överlappa dem med en ny. Så det är förståeligt. Synd att jag inte tidigarela det tidigare. Men nu är det som det är och jag hoppas och ber att vi ska tycka om varandra, familjen och jag. 

 

Alltså det var helt otroligt. Jag ringde till CC vid tre på eftermiddagen och bad dem flytta tidigarelägga mitt datum för att åka ut med en månad. Alltså den 1 augusti istället för den 1 september. Två timmar senare så har jag en familj som kollar på min ansökan och någon minut senare så har de mejlat mig och är intresserade. Jag blev så glad och det hela var helt otroligt för min del. Jag läste deras ansökan och tyckte om det som fanns där. Berättade för mamma och pappa och de blev glada de med. Mina syskon med för den delen ;) Mamma var glad men tycker det inte hade skadat om jag hade väntat någon månad till innan jag åkt ut, för denna familjen vill isf att jag ska komma i augusti (vet dock inte vilken dag eftersom man kommer överens om det tillsammans) och det är endast 45 dagar kvar till den 1 augusti. Jag kan förstå hennes känsla lite. Samtidigt som jag har varit inställd på att åka iväg i augusti/september så känns det ändå helt plötsligt. Fast det är ju inte det.

Håhåjaja, nu ska jag svara på mejlet och föreslå skypetid på torsdag. För er som inte vet så måste man snacka i telefon/skype, så att se att man passar ihop, innan man kan gå vidare. Gärna ett antal gånger då med. Ska bli intressant att se hur jag hanterar det. Kommer vara så nervös att jag kommer snubbla över alla engelska ord jag kan samtidigt. Föreställ er hur det kommer låta så kommer ni bli glada om ert humör är på nedgång. Hehe.

Igår så ringde jag CC (Cultural Care) eftersom de ringt mig i förra veckan men jag har glömt ringa tillbaks. Det är tråkigt att inte ha fått några matchningar ännu så jag tänkte att det var det de ville prata om. Men det var mest för att checka läget. Hon jag snackade med frågade hur det gick med matchningar, om jag hade fått några. Svaret var ju nej. Hon nämnde då att en orsak kan vara att jag tryckt i för att passa max två barn, så om jag kunde tänka mig att ändra det till tre eller fyra så kunde det kanske ske en ändring. Detta eftersom de flesta familjer har tre barn. Sagt och gjort så ändrade jag det. Som hon sa, man kan ju välja bort och sen så är varje familj olika så ett till barn behöver inte vara jobbigare. 

Jag hoppas på att snart få en matchning. Eller en hel del, vore inte fel. Men just nu känner jag att en skulle göra mig glad. Mitt tålamod är inte 10 av 10 alltid. 

 

Tänk när man har matchat och tackat ja till varandra. Vilken lycka och nervositet som kommer rymmas i magen och tankarna. Ett år kommer kännas som en liten evighet och sen efteråt så kommer man undra var tiden tog vägen. Jag har satt mitt preliminära datum till avgång i slutet av augusti. Tänk att det ca 3 månader kvar. Galet. Längtar.

Måste säga att jag faila lite, eller rätt mycket (beror på vem man frågar). Fint väder, taggad inför att filma (konstigt nog), fått låna systemkamera, allting färdigt, börjar filma.. Det är nu som det roliga börjar. Den filmar inte mer än 20 sekunder! Okej, jag är grymt oteknisk men inte trodde jag jag var så dålig att jag inte kan hitta var man trycker så att man kan filma längre. Min förklaring till det hela (för att jag inte ska räknas som en av de mest otekniska personer existerande på denna jord) är att minneskortet är för fullt. Antagligen är inte fallet sådant men fram tills det löser sig så är och blir min förklaring fullt minneskort.
Det mest irriterande är väl att jag inte kan göra den i eftermiddag eftersom det ska bli molnigt och eventuellt regna. Så korv på det.

Nu gör jag mig själv ett löfte. Senast nästa onsdag (torsdag är min livlina) så ska den vara inspelad. Jag hoppas att det går att lösa i eftermiddag ändå. Jaja, sånt är livet. Sååånt är livet. Så mycket falskhet…

Igår bestämde jag mig äntligen för vad jag skulle ta och snacka om på mitt nationella tal i svenska nästa vecka. Sjukt gött! Jag är ju väldens intresserad av schampo och balsam. Nu tänker ni säkert “What?”. Let me explain. Hela mitt intresse startade för schampo och balsam men har vuxit sig och inkluderar nu hudkräm, deo, nagellack, stylingprodukter, osv. Mitt intresse är för de skitämnen som finns i produkterna, miljögifterna. Som parabener, sulfater och silikoner. Detta startade för lite mindre än ett år sedan av min kompis som tog upp detta och så började vi diskutera fram och tillbaka. Nu kör jag på naturliga schampo och balsam utan skit i och när min hudkräm tagit slut så ska jag leta efter en hudkräm som är helt naturlig med. Vad jag har hört så kan man använda sig olivolja. Jag gillar tanken och ska kolla upp mer om det. Jag tycker det verkar lovande. Varför jag inte börjar direkt med det är för att jag har väldigt svårt för att kasta något som inte är tomt. Det är ju ändå en dålig miljöpåverkan, så då använder jag hellre upp det för att ta mig mot naturliga produkter steg för steg.
Jag och mamma tog en promenad igår kväll och då kom detta upp och även plastprodukter. Ni vet om att plastprodukter innehåller en massa skräp som lagrar sig i kroppen? Om inte så vet ni det nu. Mamma skriver nämligen ett arbete som sådant här nu. Älskar en av hennes böcker som hon visade mig sen, angående skräp i produkter. Ska använda den till mitt tal och faktiskt så ser jag fram emot att skriva talet. Kommer bli intressant.

Måste bara nämna att jag är så glad för att jag äntligen har börjat ta tag i bibelläsningen igen. I 1½ år så har den legat på hal is men nu så har den tagit ett skutt upp i min famn. Känns bra!

Kan väl lika väl nämna nu i förbigående att brevet från Cultural Care innehöll … (trumvirvel) … papper. Tada! Haha, nej men viktiga papper. En del papper som ska fyllas i när jag har fått en familj och ett häfte som jag ska ha gått igenom innan jag åker och några infopapper. Allt detta gjorde mig väldigt positiv inför framtiden. Lite mer verkligt nu än för någon vecka sedan. Halle dar, för två veckor sedan så var ju inte ens min ansökan färdig!! Gillar framfarten.

Igår var det en händelserik dag men ändå inte. Ni vet när man gör en massa saker fast det känns som om man har gjort ingenting. Hela dagen igår var en sådan dag. Allting som jag gjorde var endast en massa onödiga saker. Kunde göra vettigare saker, fast det var vettiga saker.. Ni förstår lite mitt dilemma som ägde rum hela dagen igår?  Men för att berätta om något igår så kan jag berätta om lunchrasten. Vi fick sluta en kvart tidigare från samhället, alltså 10:20 ungefär. Jag, My, Petra och Sofia hade bestämt att vi skulle gå till Röda Korsets Second Hand eftersom de hade fyll en kasse för 25. Jag går lite innan dem för jag var tvungen att lämna tillbaks böcker på stora biblan, sen beger jag mig dit. På vägen så går jag igenom det jag måste göra innan vi börjar klockan 1 igen. Gå på second hand, köpa film och växla pengar på banken. Inte mycket så lätt att man hinner det.

Vi befinner oss på s h i ca 30 minuter, jag var inte riktigt på humör. Man måste vara på rätt humör för att kunna gå på s h, så är det bara. Hur som haver så beger vi oss mot hemmakväll där tjejen i kassan meddelar att filmen ej finns att köpa endast hyra. Du skojar med mig?! Besviken går vi ut därifrån och jag glömmer helt bort banken i mina besvikna tankar som inte riktigt vet var de sak ta vägen och min kurrande mage.

Raskt går vi tillbaks till skolan för att äta. Efteråt beger vi oss mot varma rummet där de har en “catwalk” med sina nyinköpta kläder. Kul var det! En kvart innan nästa lektion börjar så kommer jag att tänka på banken och blir helt stressad. Jag kommer ju inte hinna sticka och växla denna dagen! (För de som kan mitt schema så är lunchrasten den enda långa rasten, de andra är på 10 min.) Jag kommer fram till att jag kan hinna, om jag verkligen lägger krutet till, på nästa rast. Sagt och gjort. Med skoskav, som börjar kännas rejält, power walkar jag till banken för att när jag väl kommer dit inse att det är skärtorsdag så de STÄNGER TIDIGARE!! Men jaaadå, kunde ju inte blivit mer lyckat.. Jag har inget annat val än att smårusa tillbaks till skolan och kommer precis tills vi ska börja.

Inte att förglömma när jag går mot banken så ringer Amy mig och pratar om ansökan. Stressad som jag är lyssnar jag men tappar lite, vilket kommer visa sig senare på kvällen. Hon säger att det vore bra om ansökan kan bli färdig till klockan sex innan hennes kollega i Stockholm slutar, eftersom det är påskhelg sen. (Jag slutar 17:45 och brukar vara hemma 17:30.) Säger att det blir lite tajt men att jag ska nog fixa det.

Sista lektionen är Re B och vi skulle på studiebesök, så jag hade lånat A&L bil. Vi begav oss till en kyrka utanför Hässleholm. Mycket trevligt. Detta gjorde att jag kom hem lite tidigare än förväntat. Mycket positivt! Sätter på datorn för att börja jobba med ansökan. Jag är färdig med allt tills klockan 17:45, förutom en sak. Och jag kan inte komma på vad det var jag skulle ändra! Så jag försöker få tag på Amy, vilket naturligvis inte går. Är inte sugen på att skicka in en ansökan med något som inte stämmer så det blev ju helt enkelt att vänta på att hon skulle ringa mig. Den kvarten gick fort så då var det skitsamma. Den fick skickas in senare.

Men nu ska ni få höra! Väl hemma hemma så ringer Amy runt 8 och efter lite snack så kommer vi fram till att det var nog inget som skulle ändras och så säger hon till mig att om jag känner mig klar med ansökan så kan jag skicka in den och så ska hon acceptera den ikväll, ringa sin chef så att den blir accepterad av dem imorgon (idag då) och så ska chefen ringa mig. Vad hände där? Tackar jag inte nej till. Nu kunde jag äntligen slappna av helt, eftersom att växla pengarna även det löst sig. Morfar och mormor ska vara i Helsingborg på måndag och de skulle ändå till Forex. Så de fixar det åt mig.

Om ni har läst ända ner hit så beundrar jag er. Just so you know.

Igår eftermiddag så begav jag mig till Kristianstad med min klasskompis Anna för att gå på informationsmöte om Au Pair. Det var väldigt intressant och så mycket information att hjärnan blev mos rätt snabbt. Det hjälpte att anteckna under tiden. Hon som skötte snacket hette Amy och är vår kontaktperson här i Sverige. Man kan väl säga att hon ska hjälpa oss med vår ansökan så att den blir så bra som möjligt. Efter ca 1.5 timme så hade hon dratt igenom hela raddan och så var det dags för två tjejer att snacka om deras år i USA och om hemlängtan. Det tog ca 30 minuter. Sen var det dags för en intervju. Det var inte så farligt som det låter. Det hela går ut på att de ställer lite frågor på svenska och sen några på engelska angående Au Pair. Hur man tror man skulle introducera den svenska kulturen för barnen, vad man tror kommer vara jobbigast när man är ute, osv. Det finns inget rätt eller fel, de vill bara veta lite om en.
Jag var inte så väldigt glad över att behöva svara på engelska i början men när man väl kommit igång så var det inget problem. Som de sa, ett antal gånger, så har vi här i Sverige stort försprång när det gäller engelska och vi kan oftast mer än vad vi tror. Så det var faktiskt rätt kul att svara på engelska. Hihi, tänk att jag sa det.
Själva intervjun var inget obligatoriskt om man inte vill ut. Men för att kunna åka som Au Pair så är man tvungen att göra den. Men den tar endast runt 15 minuter. Men dock behöver man inte göra den vid info mötet, man kan boka en annan tid. Men jag råder att man gör den då för då är man ju redan igång.

Känslan som uppstod efteråt var riktigt härlig. Det blev mer verkligt och man började förstå en ytterst liten del att detta faktiskt är på riktigt och ingenting jag bara drömmer. Aaaah! Everything feels totally amazing! Min ansökan kanske ligger uppe om några dagar! Det om något jag inte kan fatta, lite skrämmande men även kul! Woho, alltså!