Då har man tackat ja till familjen och om 6½ vecka, 46 dagar, så befinner jag mig på ett flyg till New York, USA!! Det är helt galet och jag har svårt att få in det. Har inte fattat det än och kommer inte förstå det i första taget heller. Men det känns ändå helt okej. Det mest konstiga är väl att man ska vara borta i ett helt år. Flyttade ju hem för två veckor sedan, och nu ska jag flytta igen om sex veckor. Har svårt att föreställa mig själv i ett plan om så få dagar, för att lämna kära Sverige bakom mig för så lång tid framöver. Har listat ut att det kommer vara kämpigt och kul samtidigt. Listade ut det för ett tag sedan, men det är nog först nu som jag verkligen börjar förstå innebörden. Att få ett datum på halsen tror jag hjälpte till på traven. 

 

Ska skypea med familjen imorgon klockan tre. Jag undviker att tänka på det så mycket som möjligt så att jag inte blir för nervös. Jag hoppas på att jag är på prat och glad humör. Underlättar alltid när jag ska hålla tal så jag tänker att det borde hjälpa nu med. Ska skriva ner en massa frågor idag som jag ska ställa imorgon. Alltså jag kan fortfarande inte fatta att jag har en matchning med en familj. Min ansökan har ju legat ute så länge, i några månader, och det har inte hänt någonting. Men om jag inte hade tidigarelagt mitt "åkautdatum" så hade jag nog inte haft någon matchning. Det är ju i augusti de flesta Au Pairer har kommit och man vill överlappa dem med en ny. Så det är förståeligt. Synd att jag inte tidigarela det tidigare. Men nu är det som det är och jag hoppas och ber att vi ska tycka om varandra, familjen och jag. 

 

Alltså det var helt otroligt. Jag ringde till CC vid tre på eftermiddagen och bad dem flytta tidigarelägga mitt datum för att åka ut med en månad. Alltså den 1 augusti istället för den 1 september. Två timmar senare så har jag en familj som kollar på min ansökan och någon minut senare så har de mejlat mig och är intresserade. Jag blev så glad och det hela var helt otroligt för min del. Jag läste deras ansökan och tyckte om det som fanns där. Berättade för mamma och pappa och de blev glada de med. Mina syskon med för den delen ;) Mamma var glad men tycker det inte hade skadat om jag hade väntat någon månad till innan jag åkt ut, för denna familjen vill isf att jag ska komma i augusti (vet dock inte vilken dag eftersom man kommer överens om det tillsammans) och det är endast 45 dagar kvar till den 1 augusti. Jag kan förstå hennes känsla lite. Samtidigt som jag har varit inställd på att åka iväg i augusti/september så känns det ändå helt plötsligt. Fast det är ju inte det.

Håhåjaja, nu ska jag svara på mejlet och föreslå skypetid på torsdag. För er som inte vet så måste man snacka i telefon/skype, så att se att man passar ihop, innan man kan gå vidare. Gärna ett antal gånger då med. Ska bli intressant att se hur jag hanterar det. Kommer vara så nervös att jag kommer snubbla över alla engelska ord jag kan samtidigt. Föreställ er hur det kommer låta så kommer ni bli glada om ert humör är på nedgång. Hehe.