Om jag åker hem den 19:e augusti, samma dag som jag åkte så har jag 200 dagar kvar. Känns konstigt. 200 dagar är ju inte så mycket. Eller? Automatiskt så säger jag nej. Nej, det är inte mycket. Och verkligen inte mycket om man ser till allt jag ska hinna med. 156 dagar avklarade. 

Ibland känns det överväldigande mycket! När jag tänker på hur mycket jag missar av allt som händer där hemma. Syskonen som blir äldre och hittar på nya saker, får nya intressen, har de jobbigt ena dagen och bra nästa. Föräldrarna som sliter häcken av sig varje dag för att vi barn ska må så bra som möjligt och ha allt det vi behöver och lite till och på hur mycket de renoverar där hemma. Vi har ju möjligtvis får när jag kommer hem!?
Ibland är jag så rädd att något allvarligt ska hända familjen där hemma och det gör att jag får en otrolig längtan att bara smitta hem och krama om dem allihop. Men det funkar ju inte rikgit så. Jag litar på att jag kommer få se dem igen när de möter mig på flygplatsen i augusti, allihop! Alltså 200 dagar är ju faktiskt inte alls mycket!! 

Om två månader kommer äntligen Petra, en månad efter det kommer Andrea och Carro och sen är det bara tre månader tills jag beger mig hem. Det kommer gå så fort. 

 

Så alltså, min syster Nicolina idag fyller du 17. Det betyder att om ett år så kan du ha ett körtkort i dina händer, du kommer gå och bli myndig, du kan dricka lagligt om du skulle vilja det, du har bara lite mer än ett år innan du tar studenten. Ett steg närmare vuxenlivet helt enkelt. Känner du dig vuxen? (Skulle du möjligtvis känna dig vuxen skulle jag bli förvånad.. Tvivlar på att det är många som känner sig vuxna även om de är 22 eller liknande.)

Det gör mig ledsen att inte kunna vara där med dig på din dag och fira dig med familjen. Min fina systeryster som jag tycker så mycket om. 

 

Dig har jag ju alltid mina filmkvällar med som inträffar nästan varje vecka, bara för att vi kan liksom. Vi poppar en skål med popcorn, gör te, väljer ut en film vi sett alldeles för många gånger (vilket oftast blir antingen Pirates, Gladiator, LOTR, Samurajen, Harry Potter eller Chocolate), och så slänger vi ner oss i soffa (där vi möjligtvis bråkar lite om vem som ska få hörnan) och sen så sitter vi där till midnatt och tycker vi har det så gött. För det mesta är Tindra med och ibland kommer mamma eller pappa med på ett hörn och sen så smiter dem, fast okej mamma brukar stanna och sitta med oss hela filmen om hon inte är för trött. Men annars är det ju inte heller ovanligt att både jag och mamma somnar till filmen och du och Tindra är de enda som ser hela filmen. 

Det hade varit så perfekt att ha en sådan dag imorgon efter födelsedagsfikan med familjen. Det är ju fredag och allt. Så jag har bestämt att vi har en hel del att ta igen när jag kommer hem! Vi har en hel rada med filmkvällar, en massa sitta-i-köket-och-dricka-te-för-att-det-är-så-ljuvligt-gott-och-vi-vet-hur-man-dricker-te-på-riktigt-plus-att-vi-har-de-bästa-tesorterna-som-finns (äkta vara ska det vara!) och några övernattningar där vi knuffar ut varandra från sängen för att det inte är en dubbelsäng. Visst låter det bra! 

 

Visst har det redan varit tre i familjen som fyllt år sedan jag lämnade Svea, och några kompisar, men det gör det ju inte lättare att vara borta när någon fyller år. Så, du ska veta Nicolina att jag saknar dig så väldans mycket!!! Du är den bästa tekompisen som finns! Även om vi (jag + Sebastian) fortfarande har lite roligt åt hur du började dricka te, hehe. Lovar att hitta dig en fin tekopp härifrån som du kan dricka ur! (Bli inte förvånad om jag hittar den fulaste och tycker du kan ha den bara för att den blir så dära ful så att den blir någorlunda fin. Ja, du fattar vad jag menar.)

Jag är hemma från min semester och imorgon så börjar jobbet igen. Har som sagt spenderat en vecka med min vän Anni i Miami, Florida. Det har verkligen varit en fantastiskt underbar och avslappnande resa! Har bokstavligt talat bara sovit, legat på stranden, vilat, gått längs med havet i timmar, turitstat och en farit tur till Disney World. Det kommer en bättre beskrivning på allt som hänt längre fram men jag sammanfattar den med en mening; PRECIS vad jag behövde.

Är lite småtaggad på att börja jobba men samtidigt som alla andra morgnar så är inte morgonen jag ser fram emot riktigt. Barnens humör vet man aldrig var man har de på morgonen. Man kan bara hoppas att den är på rätt sida, om inte så är det bara till att göra det bästa av saken. Men jag ska fortsätta som jag började för två veckor sedan. Gå upp tidigare och klä på mig (inte gå i pyjamas, då kommer jag inte ur den), läsa bibeln, vakna till, fixa mig, bädda sängen (vilket jag fortfarande försöker komma på en vettig anledning till varför, man ska ju ändå sova i den sen igen på kvällen), osv. Ja, ni fattar. Allt för att jag ska vakna till och förhoppningsvis smitta av lite av ens pigghet på barnen så att de blir på bättre humör. Plus att jag inte fastnar i min vardagskoma lika lätt om jag gör allt detta. 

 

Har en hel del att fixa denna veckan + en massa skypande med mina fantastiska människor som jag har lyckan att känna till, så jag hoppas på pigghet från min sida och en massa hängande med Sofia. Det är hennes sista vecka i Baltimore innan hon flyttar till Chicago! Hon har nämligen äntligen matchat med en familj! Så vi är glada över att hon inte lämnar landet, men oj vad vi kommer sakna henne. Jag kommer speciellt sakna att ha en svensk att snacka med och umgås med under dagarna. Får dra upp Anni ur sängen tidigare på dagarna så jag har någon att umgås med.

 

Rulla lugnt i livet!

Enligt räkning så har jag varit här i 5 månader idag. Känns otroligt. Har märkt att man alltid har dubbla känslor om tiden här. Samtidigt som man tycker den har gått snabbt så har man (iaf jag) alltid känslan av att den går så långsamt också! Det är en konstig känsla som jag aldrig riktigt tänkt på förrens jag kom hit. För visst har alla denna känslan någon gång i livet. Man behöver ju absolut inte åka utomlands för att känna den. Räcker att gå i skolan. 

 

Min första dag på min 5:e månad spenderar jag på ett hostel i Miami Beach med min kompis Anni. Allting är väldigt bra och det enda jag klagar på lite är att mitt rum är såå kallt, fryst hela natten. Sen verkade det som om folk hade party i lobbyn från 1-4 inatt. Inte så uppskattat av mig när det ledde till att jag vaknade alldeles för många gånger och insåg hur mycket jag frös. Ligger just nu med lakan, filt, två tjocktröjor och en handduk. Idag blir det till att fråga efter fler filtar!!! Jag är en stark ogillats av att frysa när jag sover! Jag sover ju hemma med mitt duntäcke året runt hemma i Svea! Saknar dig mitt duntäcke. 

 

Men vi landade som sagt i Miami, Florida igår. Sen tog vi taxi till vårt hostel. Var seriöst den dyraste taxin jag någonsin åkt! En halvtimme kostade oss 92 dollar... Så uppemot en 550 kr... Antingen så hade han mixtrat med den eller så är det dyrare att åka taxi här än vad vi tror. 

På flyget så fick en liten flicka sitta bredvid mig. Hon såg så förskräckt ut i början av sitta bredvid mig så jag började prata med henne för att lugna ner henne (hennes mamma satt på andra sidan). Slutade med att jag hade skaffat mg en ny kompis som inte slutade prata med mig på hela resan. Men oj vad söt hon var! 

Haha! De hade gungstolar på flygplatsen! Kunde inte sluta skratta när jag såg det! Så kul! 

Idag har dagen jag längtat efter så länge äntligen kommit! Fredagen då jag i slutet av dagen kommer ha semester i 1 1/2 vecka! Lycklig jag är! 

Jag är packad och redo inför morgondagen! Då blir det äntligen Florida med Anni!!! Kan knappt fatta att dagen äntligen är här! Men lika glad är jag för det. 

Men innan morgondagen så ska jag umgås med Anni, Claudia och Sofia! Antagligen är det vår sista kväll tillsammans, alla fyra, så vi tar oss en "sista måltid". Sen så hänger vi hos Anni, ensam hemma och allt. Så det blir trevligt! Sen sover jag där till imorgon. Det är därför jag har packat ikväll och inte imorgon. Hehe. 

Kan knappt vänta tills jag bara ska ta hand om mig själv och unna mig själv att slappna av och gå upp när jag vill. Det är alltför sällan jag gör det nuförtiden. Den senaste veckorna har jag kännt att jag egentligen måste sova ännu mer och gå och lägga mig tidigare. Men det har inte riktigt blivit så. Vill hänga med Anni på kvällen och kan inte sova under dagen för då vill jag ju hänga med Sofia. Jag har ju inte vetat hur länge jag fortfarande kan göra det, vet fortfarande inte. Men idag har vi iaf haft en bra dag tillsammans! Skön sista dag vi två hade. Bar av till Towson ett litet tag och sen hjälpte hon mig packa (hon tittade mest på) och det blev det gamla hederliga med, roliga klipp. 

 

Nu är Ashley hemma och jag är FRI! Men kommer inte känna mig helt fri förrän jag är hemma hos Anni. Väntar bara på att täcket ska torka i torktumlaren och sen smiter jag. Kan knappt vänta på de här små ynka minutrarna ska gå iväg. 

Är så trött att jag hade kunnat somna på fläcken. Men jag får allt hålla min ögon öppna i några timmar till! 

 

Sitter på mitt rum och skriver detta väldigt snabbt och hör Ashley sjunga för full hals där nere i köket till gammal musik. Så härligt! Kommer sakna dem även om det samtidigt kommer vara skönt att komma ifrån med. 

 

Räkna med att det kommer vara lite tyst här ett tag framöver nu. Kankse hinner slänga in någonting då och då men räkna med att det kommer vara tyst. Men det är ni la inte förvånade över.

 

NU SMIIIIITER JAAAAG!!!!!! SYNES!!!

 

 

 

 

Det blev en hemmadag idag med. De berättade imorse att elektrikern kommer tillbaks idag med. Så jag får gott stanna hemma. Som tur är så har jag en massa serier som jag ska ta igen nu. Men det är inte lika bra planer som jag hade från början, hänga med Sofia hela dagen i Towson och bara chillaxa med henne. Så ännu en gång har vi fått skjuta upp det! Menmen sånt är livet.

 

Och om två dagar så sitter jag på planet till Florida med Anni!!! Sooom jag längtar!! Är så trött på ungar just nu! Vill bara komma iväg och slippa tänka på andra än mig själv. Självklart Anni med men hon kan ta hand om sig själv. 

 

Nu ska jag ta och göra annat med mitt liv. 

Idag har jag varit här i 150 dagar. Eller hemma blir det 151. Men för mig är det fortfarande två timmar kvar av den 150:de dagen. Känns helt sjukt att jag redan varit här så länge. Kom ju ihåg när jag räknade ner till studenten. 150 dagar var så lite men ändå så mycket. Känner precis likadant nu. Så lite men ändå så mycket. Det är hela 4 månader och 3½ vecka! Så nästintill 5 månader! 

Smart som jag är så säger jag till Sofia: "Det betyder ju att jag har typ 156 dagar kvar! Det är ju ingenting!". Hon håller med men efter ett tag så tittar vi på varandra och funderar lite på det, sen kollar vi upp det på min mobil och inser att det är ju 216 dagar kvar.. HAHAHA!!!! Vi i ett nötskal! Hur många räknar egentligen fel med 100 dagar? *Pinsamt*

 

Dagen bestod av att jag och Sofia fick ställa in våra planer att köpa lite presenter och fika en muffins (som vi har sagt att vi ska pröva sen 4 månader tillbaks) idag till att jag fick vara hemma hela dagen. Det skulle komma en elektriker vid klockan 8 och de visste inte när han skulle bli färdig. Det slutade med att han var här fram tills klockan 4 och han är fortfarande inte färdig. Men det var mycket han skulle fixa och det är ett gammalt hus! Så själv tyckte jag att han gjorde ett grymt jobb, vilket jag även sa till honom. Han själv meddela att jag och Sofia var de trevligaste personerna han och hans jobbarkompis träffat på 5 år. Haha, eller? Han var väldigt trevlig och rolig. Snackade lite om barn med honom. Han har en 15, snart 16 åring, där hemma som tror att bara för att han umgås med "the Seniors" så får han göra vad han vill. Haha, skulle inte tro det va, var elektrikerns/pappans svar. 

Men han blev väldigt sugen på att flytta till Sverige. Kunde inte sluta snacka om det och var väldigt intresserad. Fast det var mest babbel från hans sida, hehe. Hoppas att det är han som kommer nästa gång med. Han var rolig och trevlig! 

 

Något annat som hände imorse var att Keller inte mådde så bra, hans mage gjorde ont. Så han stannade hemma. Efter en timme är han uppe och springer runder. När jag frågar honom om han mår bättre och kan gå till skolan, så blir han kinkig och tycker synd om sig själv och överdriver allting. Haha, inte alls uppenbart. Men jag låter honom hållas och fem minuter senare så kommer jag in och stänger av tv:n och meddelar att eftersom han inte mår så bra så får han gå upp till sitt rum och lägga sig och vila/sova i sin säng, så att han blir bättre. Får ett "Jaja.." till svar. En minut senare så kommer han nerhoppandes och meddelar att han mår mycket bättre och kan tänka sig gå till skolan. Hahahaha!! 

När jag berättade det för Ashley så skrattade hon gått och väl åt honom! Liten drama boy är han allt. 

 

Eftermiddagen var KATASTROFAL!! Sam betedde sig helt gräsligt mot mig. Sååå kinkig hon var!! Sen självklart låter hon det gå ut över Keller så att han blir arg på henne, vilket leder till att jag får ta hand om TVÅ arga ungar istället för EN. Woho....

Blev bättre efter ett tag. Tack vare att Sam hade med sig en kompis hem. Men efteråt gick det utför igen. Blir så fly förbannad på henne ibland!! 
Tack och lov att mamman kom hem i tid idag och var på bra humör. Var rädd att hon skulle vara på dåligt humör men se det var hon inte. Hon kunde inte sluta tacka mig för att jag tagit hand om barnen idag och stannat hemma när elektrikerna var här. Hon t.o.m kramade om mig för att hon var så tacksam. Inte för att hon inte brukar kramas, men det var bara så oväntat. 

 

Smet över till Anni där vi bestämde oss för att åka till Wegmans och som vanligt blev det karaoke i bilen på högsta volym. Sen så hittade vi den internationella gången rätt snabbt! JAG FANN MIG INKA KOLA, GILLE'S KAKOR OCH KINDER-CHOKLAD (finns inga ägg här, de är tydligen förbjudna?)!!!!!!!! Sen fanns det även ett bröd som luktade och smakade PRECIS som Lingon Grova!!! Men jag köpte inte det för kommer inte hinna äta upp det innan Florida (åker om 3 dagar!!!!!!). Men jag och Anni bestämde direkt att vi ska dit efter Florida och fylla på våra förråd!!! Alltså Inka Kola!!!! Jag stod bokstavligt talat och studsade och hoppade upp och ner och skrek om vartannat för att jag var så chokad och lycklig!!! Anni låtsades som om hon inte kände mig... Hehe, även jag låtsades som om jag själv inte kände mig. Haha! 

Vi såg Chipotle precis bredvid så vi bestämde oss för att smita dit och käka kvällsmat där. Så gott alltså! Det är ett tacoställe som verkligen är helt supergott! Och billigt såklart! Sen blev det karaoke hem (med de roliga videosarna jag la upp för någon dag sedan vilket ledde till högljudda skratt och huvudvärk) och lite roliga videsoar på mitt rum innan hon smet hem.

Sen finns det även nyheter om Sofia. Men berättar inte mer förrän jag får klartecken från henne! Men håll tummarna!

Igår så var jag så fruktansvärt effektiv!! Har inte varit så effektiv på månader! (Bokstavligt talat!) 

Vaknade och tog på mig mina gymkläder och sen så var jag nere och väckte barnen och fick iväg dem till skolan. Smet direkt till gymmet efter det så att jag skulle slippa tänka på det sen. Efter det kom jag hem och gjorde lite äggröra till mig själv. Mumma! Sen tog jag tag i att städa mitt rum.

 

Att inte ha städat och bara småröjt i två månader (röjt typ två gånger) gör rummet riktigt äckligt. Så jag tog och gjorde mig en storstädning av rummet. Röja, damma, dammsuga, torka golv och resultatet blev fantastiskt! Helt plötsligt så är inte mitt badkar skitäckligt! Det var verkligen helt fruktansvärt grisigt! Men det är fortfarande stopp i rören eller något. För det tar uppemot en halvtimme för vattnet att rinna ut från badkaret. URK! 

Men sagt till föräldrarna nu så de ska fixa det. Morföräldrarna kommer ju i nästa vecka och de ska sova i mitt rum så jag vill inte att de helt plötsligt ska stå i en halvmeter med vatten i badkaret. Eller komma till ett superäckligt rum för den delen. 

Efter att jag städat rummet blev det att ta en dusch. Man blir rätt svettig och äcklig av gym och städning. Efter duschen hann jag med ett skypedejt med Carro. Efter det så kom Sofia över och hon fick ett samtal från CC efter ett tag där de berättade att hon nu är i rematch. Vad lycklig hon blev! 

 

 Nu avslutar jag gårdagen med att säga adjö till den.

Igår hittade jag de roligaste videosarna någonsin, som jag har sett med dessa killarna! HAHAHAHA!!! Tårarna sprutade lika mycket idag när jag kollade med Sofia som när jag tittade på dem igår! 
Kolla på båda (det är värt det) och hela!! 

Helgen. 

I lördags så skulle jag ha jobbat på kvällen, men jag slapp det. Mamman blev sjuk så de ställde in restaurangbesöket. Vilket ledde till att jag kunde hänga med Claudia och Anni till Tuckers place. Tucker är Claudias pojkvän och bor i Towson, ca 20 minuter från Roland Park. Han delar lägenhet med två andra killar, vilka är assköna! Haha, men vilka rasister de är. De älskar skämt om svarta människor. Fattade typ ett av femtielva skämt. Vissa var bara så korkade så det inte var roligt. 

Men innan vi kom dit så smet vi och käkade på Chipotle och såg två "svenska" killar. De var som att se svenska snygga gymnasiekillar (vilket jag har sett noll av sen jag kom hit). När Anni och Claudia tittar åt deras håll så säger de ett ord: Bögar. Haha och visst ser de ut som bögar. Tro inte att jag dömer folk rakt upp och ner, men det fanns faktiskt rätt så tydliga tecken på att de var bögar. Snygga ändock. 

Efter det drog vi snabbt till Towson och sen över till Tuckers. Vi var där i cirkus sju timmar. Tucker spelade mest FIFA hela tiden och speciellt när Graham kom. 

Vid midnatt så smet jag, Anni och Sofia över till Denny's och käkade kvällsmat/frukost/midnattsmat. Det är verkligen bästa kombinationen OCH bästa tiden på dagen att käka! 

Sen sov Sofia över hos mig, eftersom det lär vara vårt allra sista sleepover tillsammans (även om vi inte hoppas på det). Sen söndagen var att gå upp tidigt och bege sig till ett aupair möte. Woho.. Helt okej ändå och denna gången behövde vi bara betala 1 dollar. Yes! 

Smet och åt middag med mitt/vårt lilla gäng på 4 pers och körde sen Sofia hem till henne. Hon skulle jobba på eftermiddagen, men tydligen så behövdes hon inte.. Men jaja, hon slipper familjen om två/tre veckor!

Anni och Claudia kom över lite senare på eftermiddagen och hängde en stund innan de smet och jag spenderade resten av min helg med att göra en massa onödiga saker. 

Kollade iaf på den svenska filmen Ego. Så fin film! 

Jag mår bättre. Bättre än innan i veckan. Jag mår inte hundra, och kommer nog inte göra det förräns jag kommer hem. Men säg att jag var nere på -5 i veckan så ligger jag på +5 nu. Vilket är en otroligt skön känsla. Det värsta med denna hemkänslan är att man känner sig så förbannat ENSAM. Även om man vet att man har folk runtomkring en som bryr sig och ringer (eller jag ringer dem) så försvinner inte känslan av att vara ensam. 
Mina kompisar här förstår till viss del. Men de har aldrig riktigt haft den hemkänslan jag har kännt av nu i en vecka. Vilket jag unnar dem, vill inte att någon ska känna likadant. Det är en hemsk och uppgivande känsla. Man kan inte tänka, man kan bara gråta. 

 

Jag har haft hemlängtan förr här, men denna hemlängtan var 10 gånger värre. Så att den har förbättrats till 3 gånger värre än förr, gör att jag känner mig nästan "friskförklarad/botad" från min hemlängtan. Så är ju inte fallet, men min hemlängtan nu är ingenting mot vad jag gått igenom. 

 

Är så lättad över att slippa gråta mig till sömns nu! I torsdags var första kvällen, sen förra torsdagen, som jag inte grät mig själv till sömns. En vecka av floder och jag kan fylla en hel pool med alla tårar jag fällt. 

Jag skriver inte detta för att på något sätt vara märkvärdig osv. Utan för att få det ur mig och förhoppningsvis så hjälper det mig att gå vidare. Hemlängtan är verkligen ingenting att leka med. Jag vet inte hur det känns att få sitt hjärta krossat av någon kille men jag lovar att hemlängtan krossar ditt hjärta med! Och det ordentligt! 
När man dessutom har världens bästa familj som väntar på en på andra sidan, i världens bästa hus, så blir det outhärdligt. Den minsta i familjen frågade innan i veckan "Hur många veckor är det tills du kommer hem?". Där brast mitt hjärta för tusende gången här. 
Hon har verkligen makt över mig utan att hon vet om det!

 

Ni får inte tro att jag inte trivs här. För det gör jag verkligen. Varför tror ni annars att jag är kvar? Jag måste bara få ur mig mina känslor och jag vill samtidigt att ni ska förstå en liten del. 

 

 

För att komma till något mindre deprimerande. Igår så bakade vi kladdkaka, jag, Anni och Sofia (hon kom dock senare). Sen hängde vi på mitt rum. Jag har haft sådan tur med vänner här!! Anni och jag har verkligen connectat och hon kommer finnas här tills jag åker hem. Sista gången vi träffas (om hon inte förlänger, vilket hon funderar på) är veckan innan jag åker på 1D konserten. Så vi får verkligen ett år tillsammans! 

Jag och Sofia har också verkligen connectat. Hon kom två veckor efter mig, men är nu inne i rematch. Eller från och med måndag så är hon inne i rematch. Hon och familjen skrev papprena igår. Så att hon kanske inte är här längre om två veckor är riktigt sorgligt! Vi hoppas allihop på att hon hittar en familj antingen i Baltimore eller nära! Sen kan det ju också bli så att hon kommer få åka hem.. Men det värsta är egentligen att hon kanske inte är här när vi kommer tillbaks från Florida! Men sista dagen på de två veckorna är dagen efter att vi kommit hem. Så vi hoppas på att CC inte går och bestämmer sig för att skicka hem henne tidigare. Vilket jag inte skulle bli förvånad över. 

Så jag ska bara njuta över att umgås med henne nu i en veckas tid, innan jag och Anni smiter på semester till Florida! 

AHAHAHAHA!!!! Tre trötta tjejer och detta videoklipp! Hahahihiåhå!! Som jag garvade. Sjukt kul gubbe! Fast imorgon så lär jag nog undra vad vi tänkte på.. Men då är ju allt som vanligt, så det är ju lugnt!

Jag och Sofia tog vår chans innan nyår att smita och kolla på The Hobbit dagen innan nyår. Jag tyckte den var bra och Sofia tyckte den var mindre bra.. 

Sofia sov över hos mig till nyårsdagen och sen så hängde vi hela dagen. Vi degade i sängen till middagstid och sen så smet vi till Anni fick en matköpelista (älskar min fina svenska). Vi handlade smet hem till Sofia och gjorde lite middag till klockan 4. Sen var det till att börja fixa sig inför nyår. 

Jag körde och hämtade Anni vid lite innan sex. Vid sju så började vi laga mat. Lite tacosaktigt var det. Men det finns inget namn på det riktigt. Hursomhaver så hade vi lite dricka och vi firade in det nya året med jordgubbschampagne.  

Lite innan midnatt så tog vi en taxi ner till hamnen och såg på nyårsraketerna. Sen bar det av hemåt igen. Vi gick och la oss vid 5, eller jag och Sofia. 

Vi gick upp vid tolv och degade i soffan med att lyssna på musik, kolla tv och snacka. Väldigt bra nyår!! 

Hur sällan är det inte nuförtiden som min underbara syskonskara är samlad? Om jag inte hade befunnit mig på andra sidan Atlanten, så hade det nog varit lite oftare. Men fatta ändå att det var 144 dagar sedan alla var på en och samma plats? Det var alldeles för länge sedan. Alltså, skype finns ju och vi har skypat allihopa på en och samma gång. Men sen när är det detsamma som att sitta i samma rum och kunna föra en vettig konversation utan en massa hack pga dålig koppling. (Fast vettiga och vettiga.. vi har egenltligen inte haft så många vettiga konversationer. Mer pratat om varför himmeln inte är rosa och gräset lila. Okej, inte just det kanske men ni fattar.) Självklart finns det ju inget som går upp mot det. Men jag är hemma om 223 dagar om jag kommer den 19:e. Så +/- blir det väl runt 225 dagar, skulle jag säga! 

 

Tänkte bara säga att jag saknar er en massa! Och jag vill så verkligen ha en kladdkakekväll med vanlig mjölk, vanlig vispgrädde (inte någon äcklig sprejgrädde..urk) och te. Inte bara med alla syskon utan då även mina älskade föräldrar inräknade och ja.. Signe, även du är inräknad. Fast du behöver inte lägga en brakare, det ska ju ändå vara lite fin/mysig stämmning. Men det är en typisk hemma känsla ändå när du fiser ner hela nedervåningen så den gången är det väl ändå helt okej. 

 

Jag har världens bästa syskon att skratta och bråka med! 

Jag har kommit på att jag skriver ju en massa om Sofia men aldrig länkat hennes blogg. Vad är detta Sofie? Fixar det med att länka den HÄR.

 

Igår så smet jag och Sofia till Ikea runt 10. Vi hade antagligen smitit tidigare om inte alla amerikanarna fått för sig att det är för farligt att köra i -17 grader. Vilket ledde till skolan öppnade två timmar senare.. De är så otroligt fjöntiga här så det är inte sant! Läs vad Sofia skrev så får ni en bättre förklaring på deras nojja. 

Som sagt, Ikea. Vi gick igenom första våningen bara för att känna oss lite svenska och sen käkade vi Ikeamat! Mummkardemumma. Jag köpte en ram till mina månadskort. Självklart lyckas jag köpa en storlek för liten.. Tada! Men nu har jag en ram tills när mamman fyller år iaf, vilket är snart. 

Under vår vistelse där så spenderade vi mest tid i restaurangen och näst mest tid i barnavdelningen och lekte med drakar och annat som vi hittade. Hittade mig en gullegosse med!

Okej, förra inlägget. Jag var superdupermeganere, men det har ni nog redan fattat. Det var ju inte precis så otydligt. Har en uppdatering på den. Mår bättre, men jag mår fortfarande inte bra. Jag mår långt ifrån bra. Men är inte helt nere i skittankar just nu. Ska vi sätta mina känslor/hemlängtan i en skala? Från 1-10 så ligger jag nu på 0. Varit nere på 0 i x antal dagar. Nu undrar ni säkert hur jag tänker, 1-10 och så säger jag 0? Ni behöver inte förstå, men enligt min skala så kan man sjunka till 0 ändå. 

Hela förmiddagen var jag nere i skit. Jag kunde bokstavligt talat inte flytta mig från soffan, jag var som fastlimmad utan möjlighet att röra mig. Jag grät till världens konstigaste ställen i serien Chuck och filmen Safe Haven. Vem gråter liksom till att.. Nej, ni vill inte ens veta.
Jag var tvungen att sticka till posten iaf innan klockan två. Så efter det så gick jag över till biblioteket och skrev ett brev till mig själv. Huh? Skriva brev till sig själv. Vad är detta för köttbullsmänniska? Min förklaring är att jag skrev ett argt/uppmuntrande brev till mig själv om att ta mig i kragen och ta tag i mitt liv. Att sitta och göra ingenting under dagarna medans ungarna är i skolan hjälper ju inte. Blir alldeles för mycket tid för mina tankar att springa iväg i femtielva olika riktningar. 

Mamma och pappa, vad jag skulle göra utan er vet jag inte. JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG HAR ER!! ÄLSKAR ER MER ÄN NI ANAR!!!!!!!!! 

 

Idag så skulle jag och Sofia ha smitit till Ikea för att käka svenska köttbullar. Men de planerna ändrades när hennes unge bestämde sig för att han inte ville till skolan.. Håhåjaja, jag får dampryck på den ungen. Men föräldrarna gjorde äntligen något åt saken iaf. Alla hans elektroniska saker följde med dem till jobbet och Sofia gömde tv-fjärrkontrollerna. Men har inte hört hur det har gått under dagen. 

Förhoppningsvis så kommer vi iväg imorgon istället. Om inte skolan får för sig att det är för kallt för att gå i skolan.. Tydligen så är -17 lite väl kallt här..

JAG VILL BARA TA ALLA SKOLOR OCH SÄTTA DEM I NORDEN NÅGONSTANS SÅ ATT DET KAN LÄRA SIG HUR PROFESSIONELLA GÖR!

 

Är det strömavbrott hemma så är det inte precis så att skolan stänger för det. Nejdå, vi kan lät ha lektioner ändå.

Är det storm så tänker man ju att skolan kan väl äntligen stänga? Nejdå, en storm hindrar inte skolan, även om över hälften av eleverna inte kan ta sig till skolan.

Är det -30 så kan väl skolan stänga? Nejdå, klä på dig extra varma kläder och yllesockar så ska du allt se att det är okej.

 

I förra veckan så stängdes skolan här pga snö. Gissa antalet cm som kom.. YNKA 2 CM!!! Halleluddanlejdå.. Så förhoppningsvis så är det skola imorgon, så att jag inte sjunker tillbaks, för att jag blir för trött på ungarna under dagen. De vill nämligen alltid att jag ska hitta på något som de kan göra. Att vi ska åka någonstans, hitta på en lek, göra något konstigt. De har femtielvamiljoner leksaker som de kan leka med!! Så, nu vet ni vad jag tycker. 

 

Jag behöver verkligen morgondagen med Sofia. Hon har pratat med sin familj idag om att hon inte känner att det är 100 mellan dem. Så jag vill verkligen att vi ska kunna hänga imorgon och bara vara svenskar, på det allra minsta ikeat någonsin skådat, så som vi behöver vara ibland. Hon finns ju alltid där när jag är nere, vilket jag alltid lyckas vara hela tiden, så nu vill jag ju vara där för henne!! 

Och jag blir helt nojjig när jag inte vet om hon kommer vara kvar här när jag kommer tillbaks från Florida!! Det blir ju värsta avslutet isf. MEN jag hoppas på en ny familj här i närheten och om inte här så iaf i New Jersey. 

 

Emotionella jag.

Jag vet att jag inte har skrivit så mycket på sistone. Har under de senaste dagarna varit inne i en riktigt jobbig period. Har tänkt att den måste ju gå över snart, men den ser bara ut att bli värre. Jag hoppas på att om jag skriver av mig det så kanske jag tänker lite klarare efteråt. Så här kommer det..

Jag har så mycket hemlängtan. Den tar musten ur mig. Jag har ett stort, svart och tomt hål i mig som inte går att fylla igen. Inte nog med att den finns och tar upp en massa plats och tankar, den växer. Som en böld som inte vill försvinna. Den har verkligen fått ett grepp och jag har under flera dagar tryckt tillbaks tårarna som trycker bakom ögonlocken. De finns där hela tiden och vägrar släppa. På kvällarna kan jag inte hålla igen längre, utan jag låter dem forsa istället. 

Jag tänker hela tiden "Låt dessa vara de sista, låt dessa vara de sista.." När jag äntligen lugnat ner mig, så kommer de igen. Jag kan inte kontrollera det längre. Jag har under flera månader kunnat gömma undan dem och tänka på andra saker istället. Min hjärna har tappat den förmågan nu. Att inte veta om jag kommer kunna sätta upp en barriär mellan mig och min hemlängtan längre gör mig helt förtvivlad. För släpper inte detta så klarar jag inte mer. När tårarna äntligen börjar sina så är det inte för att jag lugnat ner mig, utan för att jag är helt slut.

Jag tål mycket, är man en känslig person så lär man sig stå ut med mycket, men jag har en gräns på vad jag klarar av. 

Min kropp, hjärna och hjärta skriker ut efter att få krama om min familj och vänner. Att bara få sitta i soffan och göra ingenting, inte känna någon press på att prestera, inte vara rädd för att misslyckas eller göra någon besviken, veta att personerna som sitter där känner mig utifrån och in och inte förväntar sig en massa från mig utan älskar mig för den jag är. Att helt enkelt äntligen kunna slappna av och vara mig själv.

 

Jag är inte så dum att jag inte inser att mycket av detta sitter i min hjärna. Jag gör det ju inte så mycket lättare för mig när jag sätter så förbannat skyhöga förväntningar. Men hur gör man egenltigen för att sänka dem? Jag har noll koll och litar inte riktigt på google i detta sammanhang.. (Sorry, dåligt skämt.) Men är det någon som vet det så är jag idel öra! 

När jag dessutom förväntar mig att jag ska göra något fel så är det som att sätta snubbelben för mig själv.

 

Just nu känns 7½ månad som alldeles för lång tid. Känns bokstavligt talat som en hel evighet tills jag kommer landa på Kastrup och få slänga mig i min familjs famn! Kommer jag klara att stanna här så länge? Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting längre, ingenting förutom att mina underbara päron och vänner stöttar mig. Någon annan som finns där (fast på denna sidan jorden) är Sofia. Hon hjälper mig hålla mig ovanför ytan på det träsk jag gått ner mig i. Att hon ens orkar stå ut med mig just nu är ett mirakel. Jag är ett hulkande nervknippe med världens sämsta tajming. Det är ju nu jag ska stötta henne, och så blir det lite tvärtom.

Jag brukar oftast säga att jag önskar att jag kunde ha mina kompisar att komma hit, men jag tänker ändra på den och istället önska mig själv hem. 

Mina slutord på detta deprimerande inlägg blir: Om jag kunde donera bort min hjärna och ändå klara mig så hade jag gjort det.

Idag fyller en tös, som jag har bott tillsammans med i 3 år, 16 år. Helt galet vad tiden går fort! Det var ju inte längesedan vi båda satt i köksoffan och käkade fil och müsli i ett glas efter skolan. Bara för att vi kunde liksom. Även om du föredrog mjölk eftersom du "missbrukar" mjölk! Haha. Känns som om det var igår vi hade barnkalas tillsammans, eller vi hade maraton med alla "High School Musical" filmer eller kollade på Letters to Juliet. 
Och det känns verkligen som igår när vi satt i din soffa och kollade på Friends och skrattade ihjäl oss. "How you doing.." liksom? Haha, måste vara en av de bästa replikerna! Jag har aldrig skrattat så mycket åt en replik innan!

 

Fortfarande efter 8 månader så känns det konstigt att inte få se ditt nylle varje dag, att inte ha någon som man kan komma och störa i pluggandet eller någon som kommer och stör mig, att inte ha någon att käka fil/mjölk och müsli med, ingen som tvingar en att spela piano, att inte ha en spontant övernattning, att inte ha någon som man kommit att lita på alltid finns där varje dag (du finns ju så klart där fortfarande även om jag inte ser dig), ingen som börjar skratta åt en för att man säger "Korv.", att inte ha någon som man gör en massa fina (hrm..) miner med. Det känns så konstigt att säga ett skämt nu och inte ha någon som fattar, men vetskapen att du hade fattat gör att jag blir glad i hjärteroten och börjar le för mig själv. 

 

Finns det ens någon som lyckas ta hand om alla sina kompisar, en miserabel person och samtidigt ta lyckas ta hand om sig själv, på en och samma gång? Svaret är JA! Johanna (MIN PONTA) är den person som lyckas och är så bra på att få alla att må bra och börja skratta och le åt ingenting! 

Saknar dig min Ponta och kan knappt vänta tills jag får krama om dig igen! Jag kommer aldrig släppa dig! Jag kommer böla sönder av lycka och glädje! Jag kommer ha en hel rada med ögondejter med dig! Jag kommer ha dejter över ett glas med fil/mjölk och müsli med dig! Jag kommer ta en massa fulbilder bara för att vi kan! Och jag kommer säga att "JAG ÄLSKAR DIG!!" för att du ALDRIG ska glömma att du är bäst.

Historien bakom denna bild är rätt rolig. Eller egentligen är alla historier bakom alla dessa bilder väldigt roliga. För när det gäller bilder mellan mig och Ponta så spårar det alltid ur. Finns ytterst få fina/normala bilder på oss två. Men för de som känner oss och har sett oss tillsammans så är det ju ingen nyhet! HAHA! 

Igår så fyllde mig en kär person 19 år. Min magnifika kusin, Tova! Att inte kunna få vara med och fira henne på hennes dag var jobbigt. Man fyller ju ändå bara 19 år en gång. 
Men den här personen är en helt underbar och fantastisk person! Jag har upplevt så mycket med henne och jag önskar få uppleva så mycket mer med henne! Hon har alltid funnits där och vi har alltid haft kul tillsammans. Jag önksar(de) henne all lycka på hennes dag och ser fram emot att nästa år kunna fira den tillsammans med henne, förhoppningsvis. 
Sjukt vad tiden går fort alltså. Det var ju inte så länge sedan vi var små och sprang runder och käkade prinsesstårta på var och vartannat kalas!
Det är helt galet egentligen för man tänker att det skiljer ett år mellan oss eftersom jag är 94 och du 95, men egentligen så är det bara 1½ månad mellan oss. Vilket gör oss på pricken nästa lika gamla! Jag gillart!
Du är bra och jag saknar dig!! Älskar dig en massa!!