Jag vet att jag inte har skrivit så mycket på sistone. Har under de senaste dagarna varit inne i en riktigt jobbig period. Har tänkt att den måste ju gå över snart, men den ser bara ut att bli värre. Jag hoppas på att om jag skriver av mig det så kanske jag tänker lite klarare efteråt. Så här kommer det..

Jag har så mycket hemlängtan. Den tar musten ur mig. Jag har ett stort, svart och tomt hål i mig som inte går att fylla igen. Inte nog med att den finns och tar upp en massa plats och tankar, den växer. Som en böld som inte vill försvinna. Den har verkligen fått ett grepp och jag har under flera dagar tryckt tillbaks tårarna som trycker bakom ögonlocken. De finns där hela tiden och vägrar släppa. På kvällarna kan jag inte hålla igen längre, utan jag låter dem forsa istället. 

Jag tänker hela tiden "Låt dessa vara de sista, låt dessa vara de sista.." När jag äntligen lugnat ner mig, så kommer de igen. Jag kan inte kontrollera det längre. Jag har under flera månader kunnat gömma undan dem och tänka på andra saker istället. Min hjärna har tappat den förmågan nu. Att inte veta om jag kommer kunna sätta upp en barriär mellan mig och min hemlängtan längre gör mig helt förtvivlad. För släpper inte detta så klarar jag inte mer. När tårarna äntligen börjar sina så är det inte för att jag lugnat ner mig, utan för att jag är helt slut.

Jag tål mycket, är man en känslig person så lär man sig stå ut med mycket, men jag har en gräns på vad jag klarar av. 

Min kropp, hjärna och hjärta skriker ut efter att få krama om min familj och vänner. Att bara få sitta i soffan och göra ingenting, inte känna någon press på att prestera, inte vara rädd för att misslyckas eller göra någon besviken, veta att personerna som sitter där känner mig utifrån och in och inte förväntar sig en massa från mig utan älskar mig för den jag är. Att helt enkelt äntligen kunna slappna av och vara mig själv.

 

Jag är inte så dum att jag inte inser att mycket av detta sitter i min hjärna. Jag gör det ju inte så mycket lättare för mig när jag sätter så förbannat skyhöga förväntningar. Men hur gör man egenltigen för att sänka dem? Jag har noll koll och litar inte riktigt på google i detta sammanhang.. (Sorry, dåligt skämt.) Men är det någon som vet det så är jag idel öra! 

När jag dessutom förväntar mig att jag ska göra något fel så är det som att sätta snubbelben för mig själv.

 

Just nu känns 7½ månad som alldeles för lång tid. Känns bokstavligt talat som en hel evighet tills jag kommer landa på Kastrup och få slänga mig i min familjs famn! Kommer jag klara att stanna här så länge? Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting längre, ingenting förutom att mina underbara päron och vänner stöttar mig. Någon annan som finns där (fast på denna sidan jorden) är Sofia. Hon hjälper mig hålla mig ovanför ytan på det träsk jag gått ner mig i. Att hon ens orkar stå ut med mig just nu är ett mirakel. Jag är ett hulkande nervknippe med världens sämsta tajming. Det är ju nu jag ska stötta henne, och så blir det lite tvärtom.

Jag brukar oftast säga att jag önskar att jag kunde ha mina kompisar att komma hit, men jag tänker ändra på den och istället önska mig själv hem. 

Mina slutord på detta deprimerande inlägg blir: Om jag kunde donera bort min hjärna och ändå klara mig så hade jag gjort det.