Jag mår bättre. Bättre än innan i veckan. Jag mår inte hundra, och kommer nog inte göra det förräns jag kommer hem. Men säg att jag var nere på -5 i veckan så ligger jag på +5 nu. Vilket är en otroligt skön känsla. Det värsta med denna hemkänslan är att man känner sig så förbannat ENSAM. Även om man vet att man har folk runtomkring en som bryr sig och ringer (eller jag ringer dem) så försvinner inte känslan av att vara ensam. 
Mina kompisar här förstår till viss del. Men de har aldrig riktigt haft den hemkänslan jag har kännt av nu i en vecka. Vilket jag unnar dem, vill inte att någon ska känna likadant. Det är en hemsk och uppgivande känsla. Man kan inte tänka, man kan bara gråta. 

 

Jag har haft hemlängtan förr här, men denna hemlängtan var 10 gånger värre. Så att den har förbättrats till 3 gånger värre än förr, gör att jag känner mig nästan "friskförklarad/botad" från min hemlängtan. Så är ju inte fallet, men min hemlängtan nu är ingenting mot vad jag gått igenom. 

 

Är så lättad över att slippa gråta mig till sömns nu! I torsdags var första kvällen, sen förra torsdagen, som jag inte grät mig själv till sömns. En vecka av floder och jag kan fylla en hel pool med alla tårar jag fällt. 

Jag skriver inte detta för att på något sätt vara märkvärdig osv. Utan för att få det ur mig och förhoppningsvis så hjälper det mig att gå vidare. Hemlängtan är verkligen ingenting att leka med. Jag vet inte hur det känns att få sitt hjärta krossat av någon kille men jag lovar att hemlängtan krossar ditt hjärta med! Och det ordentligt! 
När man dessutom har världens bästa familj som väntar på en på andra sidan, i världens bästa hus, så blir det outhärdligt. Den minsta i familjen frågade innan i veckan "Hur många veckor är det tills du kommer hem?". Där brast mitt hjärta för tusende gången här. 
Hon har verkligen makt över mig utan att hon vet om det!

 

Ni får inte tro att jag inte trivs här. För det gör jag verkligen. Varför tror ni annars att jag är kvar? Jag måste bara få ur mig mina känslor och jag vill samtidigt att ni ska förstå en liten del. 

 

 

För att komma till något mindre deprimerande. Igår så bakade vi kladdkaka, jag, Anni och Sofia (hon kom dock senare). Sen hängde vi på mitt rum. Jag har haft sådan tur med vänner här!! Anni och jag har verkligen connectat och hon kommer finnas här tills jag åker hem. Sista gången vi träffas (om hon inte förlänger, vilket hon funderar på) är veckan innan jag åker på 1D konserten. Så vi får verkligen ett år tillsammans! 

Jag och Sofia har också verkligen connectat. Hon kom två veckor efter mig, men är nu inne i rematch. Eller från och med måndag så är hon inne i rematch. Hon och familjen skrev papprena igår. Så att hon kanske inte är här längre om två veckor är riktigt sorgligt! Vi hoppas allihop på att hon hittar en familj antingen i Baltimore eller nära! Sen kan det ju också bli så att hon kommer få åka hem.. Men det värsta är egentligen att hon kanske inte är här när vi kommer tillbaks från Florida! Men sista dagen på de två veckorna är dagen efter att vi kommit hem. Så vi hoppas på att CC inte går och bestämmer sig för att skicka hem henne tidigare. Vilket jag inte skulle bli förvånad över. 

Så jag ska bara njuta över att umgås med henne nu i en veckas tid, innan jag och Anni smiter på semester till Florida!