Själva konserten gick hur bra som helst! Sådär falskt och ljuvligt som alltid när det gäller låg- och mellanstadiet. Men några av ungarna såg man hade riktig talang! T. ex. så fanns det en kille som spelade fiol (förvånansvärt många killar som spelade fiol, vilket var askul att se) och det såg så naturligt ut när han spelade. Visst var det en del småfel och annat han kunde jobba med. Men överlag väldigt bra. 

Och Sam, hon var så pirrigt nervös. Det syntes över hela henne! Det blev ett par djupa andetag innan hon började spela. Blev så fruktansvärt stolt över henne! Som hon har övat de senaste två månaderna!

 

Jag och Anni hittade alltid någon person som var underbara på sitt eget sätt. Det fanns en kille i kören som gjorde charader till varenda låt, en annan som körde noterna upp framför ansiktet så att man inte kunde se honom alls och en kille som nickade (stora nickningar) med huvudet i takt till musiken. Sen självklart fanns de ju de barn som log så där stort och lyckligt och de som såg ut som om de tvingades gå genom femtielva mils gyttja i en öken med bara en flaska citronvatten. (Jag vet att det makes no sense, men vem har sagt att det måste göra det? Man ska aldrig sätta gräns på sin fantasi, om man inte går själv i mörker!)