För två veckor sedan så kom jag till USA. Jag var trött, det var äckligt varmt, saknade familjen, irriterad på att mina hörlurar gått sönder = ingen spotify, såg inte fram emot lååånga dagar, suttit ner i ca 24 timmar = död rumpa, kliande ben och överskottsenergi på tröttheten. Det började inte så bra. 

Värmeböljan som fortsatte den veckan tog mitt humör med sig ner i träsket. Överanvändandet av AC:n inne i klassrummet ledde till att man fick ta av och på sig tjocktröjan var och varannan timme beroende var man var någonstans. Madrasserna var en plåga. Maten var gräslig och salladen ok. Tacka vet jag svenskt godis.Tyskarna gillade att snacka tyska. Svenskarna gillade att snacka svenska och engelska. Fick mig ett par svenska vänner. 

På väg till Baltimore så slog det mig att värmeböljan kommer fortsätta även där. Länge. Humöret sjönk och hemlängtan ökade. 

Nu två veckor senare så har hemlängtan tagit och gömt sig och jag mår mycket bättre. Värmeböljan har jag sakta men säkert börjat acceptera. Tack och lov! Man har lärt känna barnen bättre och föräldrarna är sköna. Även hittat några andra Au Pair vänner. En från Finland, en från Mexico och på fredag så kommer det en svensk tös. Det känns bättre gott folk. Ni behöver inte oroa er för mig. 

 

(Jag oroar mig över mitt svenska godisförråd! En rad av Marabou Daim kvar och en dumle.. Snyft. (Hinthint))