Jag blev tillfrågad igår om jag kunde tänka mig att stanna en vecka längre. Om nästa au pair (de har inte tackat ja men är intresserade av varandra) kommer den 22:e som hon vill, men min sista jobbedag är 18:e eller 19:e. De funderar nämligen på att göra en overlap (att hon och jag är här några dagar tillsammans). 

Snäll som jag är så sa jag ja innan jag ens tänkt igenom det. Sen ledde det till en rätt så sömnlös natt för min del. Efter att ha snackat med pappa igårkväll (tack pappa!) så sa jag till föräldrarna idag att jag skulle vilja ha lite betänketid när det gäller att eventuellt stanna. Schyssta som de är så förstod det och tog det på ett bra sätt och sa att självklart förstår de om jag vill hem! 

 

En vecka är inte så mycket egentligen, ingenting om man jämför med hur länge man varit här. Men det är ändå en vecka! En vecka då mycket händer och mycket börjar hemma. Sen har jag ju även ställt in mig på att komma den veckan till hemtrakterna så där slogs ju de planerna i backen, vilket jag inte alls hade förväntat mig. 

Därför är jag så tacksam att de tog det bra och ska kolla med den andra tjejen om kan tänka sig att komma en vecka tidigare. Hoppas så hon kan! För jag vill gärna träffa henne. 

 

På något sätt är jag även känslomässigt tömd. Ingen aning hur det kan komma sig, jag har ändå haft det så bra de senaste veckorna. Visst att det har varit jobbigt ibland, men det mesta beror på mig och det vet jag. Men jag har ingen aning vad som händer med mig. Är helt utmattad hela tiden, inte fysiskt utan psykiskt. 

Har jag haft någon press över mig som släppt som jag inte vettat om?

 

Nej, men nu ska jag ta och försöka mig på att städa mitt rum och lufta mig själv utomhus, alldeles underbart vår väder är det!