Idag firar jag sex månader. Det är för mig galet, otroligt, underbart, omöjligt, fantastiskt och det gör mig alldeles, alldeles överlycklig. Kan knappt fatta att det redan gått sex månader. Jag kom ju nyss, samtidigt som jag har varit här i så mycket mer än ett halvår. Som jag har längtat efter denna dagen.

För två månader sedan var det heelt omöjligt för mig att ens tänka tanken på ett halvår. Allting gick såå sakta och allt var väldigt jobbigt. Sen blev det bara värre under januari. Det var helt otroligt vad många känslor jag gick igenom på bara en dag/timme/kvart/minut. Det enda jag ville var att åka hem. Ville bara ta och lägga detta livet bakom mig (dock inte mina vänner) och ta vid där jag slutade hemma. Vilket jag kommer få göra om bara ett halvår, ta vid och börja om på samma gång. Men nu är jag ändå glad att jag stannade. Glad att mamma och pappa inte lyssnade på mina böner om att få åka hem. Hade missat så mycket roligt som hade hänt annars + en massa kul som kommer inom en snar framtid. 

 

Att gå över halvårsgränsen är för mig något stort. Den har alltid varit så långt iväg och nu är den här. Det bevisar för mig att jag klarar av detta, har jag klarat hälften så ska den andra funka den med ju! Och om folk har rätt så kommer den gå fortare. Tiden kommer gå snabbt och innan jag ens hinner säger "Knakelibrak med korv" så kommer jag stå på Kastrup och slänga mig i min familjs famn och inte släppa taget. Familjen ni vet min önskan, alla ska vara där, finns ingen godtagbar ursäkt för att inte stå där. 

Jag vet att jag snackar mycket om hemmet och vad jag längtar tills Kastrup osv. Jag har antagligen sagt det innan men då säger jag det bara igen. Min anledning till att snacka om det är att det hjälper mig genom min hemlängtan. Verkar otänktbart för vissa, speciellt för programmet jag åker med. Enligt dem så ska man inte tänka för mycket på hemmet och defenitivt inte snacka för mycket med familj/vänner. Jag har inte lytt någon av de råden, eftersom de inte stämmer för mig helt enkelt. När jag snackar med min familj/vänner eller snackar om hemmet och min längtan tills flyget hem avgår hjälper det mig att processa hemlängtan som råder i mig. Sen att det råkar vara så att jag oftast råkar skriva ensidigt om det, så att ni bara ser min hemlängtan, är en helt annan sak. För jag har det bra här. 

 

Man borde kanske ta och göra en liten personanalys eller liknande nu, det är ju ett halvår som gått. Jag är mer eller mindre samma person som när jag kom; dålig humor, pratar för mycket, lever för mycket på mina känslor, är väldigt orealistisk, dålig på att spara pengar, gråter till en film jag sett alldeles för många gånger, irriterar mig på småsaker (som vilken annan person som helst), pratar rappakalja, skrattar åt mina egna skämt innan jag ens sagt dem, vill besöka alla konstiga och vackra ställen på denna jord (den längtan har iofs förstärkts), osv. 

Men om man bortser från allt det så har jag vuxit som person något otroligt, är mer självständig (även om det kommer ta ett bra tag att bli helt självständig) och lärt känna mig själv bättre. Så även om det har varit jobbigt under både långa/korta/plötsliga perioder så har jag lärt mig så mycket på vägen att jag inte vill vara utan det. 

 

Vet inte riktigt hur jag ska avrunda detta på ett bra sätt. Mycket hopp överallt, precis som när jag pratar. Min hjärna går som vanligt mycket fortare än min mun och mina tangenttryckningar. 

 

Jag välkomnar härmed (jag litar på folket där) nerförsbacken på mitt år!