Proceduren har börjat igen. Jag snackar alltså nu om om den tiden när man kollar sin mejl femtielva gånger om dagen. Jag gjorde detta under några månader för ett år sedan och kommer göra det i några veckor nu, om jag känner mig rätt. Anledningen är att nu så väntar man ju på biljetten hem och för ett år sedan var det väntan på familjen.

 

Jag vill klargöra något. Jag trivs. Jag har det bra. Visst att man har sina dåliga dagar och man är trött på au pair livet och vill ha ett "riktigt" jobb och inte behöva bo på jobbet. Så känner jag lite hela tiden. Men jag vill inte åka hem ännu. 

 

The reason till varför jag tar upp hemresan på en massa olika ställen med en massa olika personer är för att det är något jag ser fram emot! Jag ser fram emot att komma hem och krama om alla, ha filmkväll med familjen, dricka te med alla drösar som kommer i min närheten och ta mig en "sofie fika" (alltså närhelst det faller mig i smaken att fika). Jag ser fram emot att höra svenska runtomkring mig (fast det kommer vara en konstig känsla), ta en promenad i skogen, bli arg på Signe för att hon har de äckligaste fisarna av alla existerande varelser på denna jord, vakna av femtielva fötter som springer fram och tillbaks i vårt lilla skogshus som gör att jag vaknar på fel sida, osv.

MEN jag vill inte åka härifrån än! 

 

Jag har bara den personligheten som lever för att leva för det jag längtar efter! Jag har väldigt svårt för att leva i nuet utan har en dålig vana att alltid ligga steget före min egen framtid, med andra ord. Alltså. Hallå. Sofie. Ekström. Skärp. Dig.

 

Jag gör mitt bästa för att leva i nuet och just nu går det rätt bra får jag nog säga. Men jag kan helhjärtat säga att jag längtar tills nästa helg. Får äntligen sova ut då. Jobbar nämligen hela denna helgen. Inget jag tycker är jättekul men det har ändå gått rätt bra. Hoppas på en bra dag imorgon med!

 

 

Mina meningar är ju helt underbart korkade. Eller borde man säga pinsamt korkade istället? Haha!!