Igår vid kvällsmaten så frågade Chris Ashley hur det går med sökandet av en ny au pair. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga. Borde jag kommentera? Sitta tyst? Fråga dem om det? Vara glad? Känna mig stött? 

Jag gjorde ingetdera riktigt, utan blev mer chockad över att det faktiskt inte är så mycket tid kvar innan jag borde börja planera hemresan, tänka på packningen och säga hejdå till allt och alla här. Så det är ju fullt förståeligt att de börjat kolla på ny au pair. Jag tänkte väl mer att det är ju rätt långt kvar ändå tills det är dags, så även om min hjärna är med på noterna om att tiden går så var den tydligen inte riktigt med ändå. 

 

En helt annan sak. 

11 dagar kvar tills Petra kommer. Jag räknar ner och blir så glad och börjar le varje gång jag tänker på det! Hon är fin och jag kan inte fatta att hon redan är i USA med sin kör/skola. (Hon går på Glimåkra Gospel så de har turné i Chicago.) Jag umgicks med henne i nästintill 3 år  varje dag i skolan, speciellt sista året. Vi var ler och långhalm som alltid hittade något att skratta och prata om. Hon är min underbaring som ser allt i livet från den ljusa sidan och alltid får folk att le och skratta. Hon är personen som inte behöver anstränga sig för att folk ska tycka om henne, alla gillar henne direkt. Petra, min pluggekompis. Kommer aldrig glömma våra plugg vs "plugg" kvällar tillsammans, lika mycket gojja som plugg varje gång. Att ordbajsa är vår grej.