Hahaha, det här är helt konstigt/galet/knäppt/roligt/sant(?). Gissa på ni! Läs om Elsa här. Fick mig allt ett gott skratt och om inte ni också får det så måste det vara något fel på er.

 

Jag vill också vara en gumma med rutter i! Inte helt olik Elsa här. Men då undivka kasta bilar på två pågar så att de smäller av! Hehe, lite mer av den fredliga sorten kanske ;) Men som inte tolererar att bli rånad och defentitivt inte knivhotad! Jag vill vara en stone woman! 

 

Om 30 dagar så har man irrat runt på Kastrup.

Om 30 dagar så har jag förhoppninsvis inte glömt något.

Om 30 dagar så kommer jag leva med en(?) knut i magen.

Om 30 dagar har jag varit i London för första gången. (Dock bara på flygplatsen och det räknas inte.)

Om 30 dagar har jag åkt flyg helt själv.

Om 30 dagar så träffar jag andra Au Pairer.

Om 30 dagar kommer jag sakna Sverige som bara jag kan göra. 

Om 30 dagar har mitt liv förändrats för alltid. (Ojoj, vad seriöst det lät.. Men sant.)

Om 30 dagar går några drömmar i uppfyllelse.

Om 30 dagar får jag mig kanske ett tredje hemland. 

Om 30 dagar hoppas jag ha hittat någon ny vän.

Om 30 dagar så skriker jag. 

 

Om exakt en månad så sitter jag någonstans i luften över atlanten och det är fyra timmar tills jag landar i New York. Den ni! Detta är helt galet, som jag nu säkert skrivit för femtielfte gången, och jag har väldigt svårt för att förstå detta. Jag trivs så bra här hemma nu så nu är jag inne i en ångra period, eller för att vara mer specifik en ifrågasätta period. Jag ligger nu i min säng och ifrågasätter hela alltet, även om jag vet att jag innerst inne vill göra detta!

MEN nu så ska jag tänka på annat. Ska börja med att lägga in allt som jag har på datorn till min hårddisk och sen tänkte jag ta och kolla på Bröderna Lejonhjärta. Tänker göra folk förfärade genom att meddela att jag endast lyssnat på halva kassetbandet, aldrig läst boken och aldrig sett filmen. Tyckte kassetbandet var så hemskt så det har aldrig blivit av att jag läst/sett den sedan dess. Emmy blev så förfärad idag på jobbet när hon fick reda på det så jag måste ju kunna meddela henne på söndag att jag tagit tag i saken! Hehe. 

 

Detta skickade försvarsmakten till mig idag. Nu har de fått spader! 

Ojojoj, idag har det hänt saker! 

Pappa har suttit med mig över halva dagen med alla mina papper, räkningar, blanketter, osv. Hur shysst som helst. Nu känns allting mycket bättre. Hälsoundersökning tog pappa tag i och nu är det löst! Han vet hur man gör alltså! 

 

Lite av vad vi gjort idag:

• Vi har ringt femtioelva samtal idag.
• Betalat en hög med räkningar.
• Köpt adapter och extern hårddisk.
• Kollat med mobilabbonemanget.
• Löst hälsoundersökningen. (Behövde inte betala 750:- till för ett "No"! Tack och lov!!)
• Fått polisregisterutdraget.
• Gått igenom alla Au Pair papper.
• Beställt kuvert.
• Fyllt i blanketten för Internationellt körkort. (Ska bara skickas nu.)
• Betalt visumavgiften och fått stämplat kvitto för det.
• Skrivit under och skrivit under lite till.
• Hittat en resväska i ladan som jag kan packa i.

 

Hälsoundersökning - CHECK

Eller?? Läkaren jag hade var väldigt vimsig så att fylla i ett A4 papper tog en timme.. Helt otroligt. Ändå har det blivit konsigt. Tack och lov att pappa hjälper mig! Han ska ringa imorgon och prata med dem. 

Sen så har jag även fått papper från CC, bla Erika försäkringskort. Jag måste ha med mig den överallt där borta, och bara för det så vet jag att jag kommer glömma den mer än en gång. 

 

Till goda nyheter. Jag har fått mina FLYGTIDER!! Dock så tänker jag inte berätta vilken tid jag åker ännu. Det kommer senare. Mohaha! Men jag kan berätta att jag får ha 23 kg incheckningsbagage och 23 kg handbagage. Mycket och bra. Den nervösa smålandstjejen säger tack och bockar. 

Just nu är jag nervös. Men faktiskt är det inte över att åka iväg utan över alla papper hit och dit. Är så galet nervös över att jag ska ha glömt något papper eller fyllt i fel så att jag inte får mitt visum från ambassaden, att det kommer bli en massa extra pengar som slängs ut för att jag inte är tillräckligt noggran. Det är nu, som ni märker, som alla kvinnors mest hat/älskade gen kommer fram ---> överanalyseradet. Den är i full gång och kommer inte släppa förrän jag kommit genom tullen i USA. Det betyder 33 dagar av nervositet. Eftersom min nervositet nog mest kommer ligga och gro åt pappershållet så kommer nervositet för att träffa familjen inte kommer förrän efter tullen i USA. Vilket betyder att de kommer byta av varandra. Kul va?! Dagar av nervositet gör mig inget annat än glad.. 

Igår var det exakt en månad sedan jag tog studenten. Under denna månaden har min dröm om att åka och bo utomlands gått i uppfyllelse! Hur lycklig kan man vara egentligen? Det är så skönt att inte vara bunden till någon och skjuta på sina drömmar för deras skull. Kanske låter egoistiskt men då får jag vara det. Det är inget jag längtar efter, att ta hänsyn till någon annan på det sättet. Den här månaden har gått fort och den kommande kommer gå lika fort den. Och om exakt en månad så är det tre dagar kvar tills jag packar och drar! TRE dagar. Woho. Galet. Lycklig. Tjej. 

 

Igår blev jag även lite mellankonisk. Var på sista Ekströms släktkalaset på över ett år. Men positivt är ju att det inte är sista gången jag träffar mina kusiner. Det är ju Puls och sen så gifter ju sig Cornelia två dagar innan jag smiter. Så lite "släktträffar" till blir det. 

Något annat är att idag så träffade jag kanske mina kusiner på mammas sida för sista gången. Men jag hoppas på en gång till! Men eftersom vi inte vet om det blir så säger vi hejdå ändå. Haha, fick mig tre lyckosparkar från Tame för att mitt år ska gå bra. Kommer sakna dem alla! 

Då har jag funnit mig en resekompanjon till Stockholm och allting är bokat! Den här personen kommer få stå ut med mig från måndag till lördag så hon kan komma att bli trött på mig. Hehe. Men det är hon medveten om.

Å, helt plötsligt så ser jag fram emot att bege mig till Stockholm. Den veckan kommer bli en bra vecka! 

Om 40 dagar har jag varit vaken nästan hela natten av nervositet.

Om 40 dagar så studsar jag i bilen på väg till flygplatsen.

Om 40 dagar oroar jag mig över att ha glömt något viktigt. Aaaah!!!

Om 40 dagar så säger jag hejdå till min familj.

Om 40 dagar så tar jag steget ut i planet som kommer föra mig över Atlanten. 

Om 40 dagar kommer jag vara hyper! (Då menar jag HYPER.)

Om 40 dagar tvingas jag prata engelska för att ta mig fram. Ingen konstig svenska då inte.

Om 40 dagar befinner jag mig i New York för första gången.

Om 40 dagar har jag sluddrat och sagt fel femtielva gånger på min knagliga engelska. Stackars människor.

Om 40 dagar så har jag träffat ofantligt många nya människor.

Om 40 dagar så är jag dödstrött.

Om 40 dagar ... så DÄCKAR jag!

Om 40 dagar så kommer jag drömma konstiga drömmar..

Nu är äntligen min visumansökan skickad. Var i Hässleholm idag för att fixa visumfoto och passade även på att gå in i bokhandeln för att fixa papper till mina studenttackkort. Tyvärr hade de inte tillräckligt många papper av just den som jag ville ha så de ska beställa till mig och förhoppningsvis så kommer de i nästa vecka. Som tur är så ska mamma till hässleholm i nästa vecka så hon kan ta dem då om de har kommit. Mina tackkort kom alltså igår och jag måste säga att jag är rätt nöjd med dem. 

Och gällande visumfotot. Jag gick in och sa att jag ville ha ett visumfoto och hon sa att då kan du sätta dig här, och pekade på en pall i hennes lilla hörn. Satte mig, fotot togs, skulle betala, allt detta på mindre än en minut. Det är nu det roliga börjar.. Hennes babs godkänner inte mitt kort. Efter tre misslyckade försök och jag som montont tänker i min skalle "Det finns pengar. Det finns pengar. DET FINNS PENGAR!!!", meddelar hon att det finns en automat två kvarter bort så jag beger mig av dit och bävar inför att mötas av ett tomt bankkort. Jag fick ju för sören min lön i förra veckan! Tack och lov att det visar sig att det är bara hennes babs det är fel på! Mitt konto var intakt och jag gick tillbaka glad i hågen och betalade för fotona. Ännu en grej mindre på min lista. YES!

 

Ni som känner mig, vet att jag inte är så väldans förtjust över att prata i telefon. Håll i hatten, för idag har jag ringt fyra samtal till personer jag inte känner! Den ni. Jag är stolt över mig själv. 

Om 41 dagar sitter jag på ett plan till New York! Där kommer jag först befinna mig i några dagar på CC's Training School innan jag fraktas vidare till Baltimore! Woho, säger jag bara! Äntligen händer det något! Och jag kan redan säga att jag är trött på allt som ska fixas och då är jag inte färdig med min visumansökan ännu. Blä. Låter ju lovandes när jag endast har sutit i tre timmar med det ungefär (till mitt försvar för den långa tiden så har jag flummat bort det mesta). Vilket tidsslöseri.. Haha, hur ska detta gå. 

Men nu har jag iaf bokat tid för hälsoundersökning nästa vecka och beställt personbevis 120 med. Så kan ju ta och bocka av det. Två saker mindre på min lååånga "att göra lista". Sen försöker jag även fixa tid till att ta ett visumfoto men ingen som svarar. Men får väl fortsätta att ringa som en stalkare och hoppas på att jag kan få en tid imorgon. Måste få en tid imorgon! Annars kan jag inte skicka in min visumansökan! Och det ska ändå gärna göras idag. 

 

Eftersom jag kommer en vecka senare än planerat så kommer jag tyvärr inte hinna träffa deras nuvarande Au Pair Madelene. Hon kommer åka någon dag innan jag kommer. Det är synd. Hade varit kul att ha någon där som man kan fråga saker och ting om och hjälpa en komma in det hela. Men jag kan mejla henne hur mycket jag vill om jag har någon fråga! 

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Tänkte bara meddela att jag inte kommer åka den 12:e augusti längre. Blivit strul och bollen ligger hos familjen så jag väntar på att de ska lösa det, så att säga. Väntat i en vecka och känner hur det börjar brinna i mina knutar igen. Längtar tills det är bestämtbestämt nu. Trodde ovetenskapen över åkadatum var klart. Tydligen inte. 

 

Men jag kan ge ett annat meddelande. Jag är ledig i en och en halv dag nu! Börjar inte förrän klockan 16:00 på onsdag. WOHO! Detta betyder vakna utan alarm imorgon. Mumma. 

 

Ett annat meddelande är att jag har en grym video på lager tills jag ska packa. Den är klockren! Men som sagt, den kommer när jag väl packar. Vilket inte är än på ett tag. 

Igår ringde jag CC eftersom det har inte ändrats till att familjen tackat ja till mig på deras "hemsida", eller vad jag nu ska kalla den. Men de sa att de inte kunde göra något förrän Boston accepterat det. Mitt lilla dilemma är att jag har inte mycket tid på mig innan allt måste vara färdigt! Och jag jobbar ca 4-5 dagar i veckan. Jag kommer få sitta till sent in på kvällarna om detta ska gå ihop. Jag åker om 41 dagar och inom 3-4 veckor så måste jag åka upp till Stockholm till Amerikanska ambassaden. Det måste sedan även finnas en ledig tid på en dag som jag inte jobbar. Good luck, säger jag till mig själv! Sen så ska man ju även till vårdcentralen, motormännen, polisen, osv. 

Vad jag har konstaterat för mig själv många gånger de senaste dagarna är att de flesta har ca två månader på sig att fixa allt detta. Jag har en månad. Sista veckan måste allt vara helt klart och det är bara att packa som gäller, för kung och fosterland. 

Om jag inte har accepterats imorgon så kommer jag ta och ringa dem och säga att nu får det faktiskt ske omgående eftersom jag måste börja fixa alla papper, boka tider, osv. Det är ju för sören semestertider nu!

 

 

Igår på jobbet så kom mamma och fikade eftersom det var byalagets torsdagsfika. Mamma lånade min mobil om någon skulle behöva nå henne, eftersom hon glömt sin hemma. Lite efter tre kommer hon till mig med mobilen och säger: "Du vill nog ta detta. Det är ett utländskt nummer och jag tror att det är USA." Sagt och gjort så tar jag mobilen och går ut. På mindre än en minut så var samtalet över och jag flyttar till USA den 12:e augusti. Den ni. Det var snabba ryck. Har som sagt fortfarande inte fattat det. 
Den senaste veckan har jag varit så irriterad på allt och alla, fast det har inte gjort något, pga av att jag inte vetat vad familjen tyckt om mig och planerna för hösten kändes säkra ena stunden och osäkra i nästa. Och igår morse var jag fly förbannad för att jag inte var så nervös, så igår ställde jag in mig på att inte åka alls. Att familjen helt enkelt hittat någon annan. 
Jag snackade med mamma hela vägen till jobbet och så sa hon att vi kan be att innan ikväll att jag får svar. Det dröjde inte ens till kvällen. 

 

Har idag varit och snackat med min chef om att inte kunna jobba i augusti. Så min sista jobbedag lär bli sista augusti. Känns helt okej för min del. 

Ibland, som nu, undrar jag varför jag har valt USA av alla ställen. Varför inte England istället? Egentligen är det fler fördelar med att åka dit. Närmare, får engelska språket (+ att brittiska är mycket snyggare än amerikanska), känslan över att inte ha ett fede stort hav mellan mig, familj och vänner, lätt att ta sig hem om det inte går som man tror, allting är mer som hemma, lättare att få besök, osv. Egentligen är det nog mer själva känslan som i sina stunder överväger och jag får för mig att fixa en ansökan dit. Jag funderar allvarligt på det, men problemet är ju då att det kostar att ansöka. Kostnaden ligger på 3990 kr.. Är inte så sugen på att lägga ut de pengarna på något som kanske inte händer. När det gäller USA så är CC är gratis fram tills man har sagt ja till varandra. Det var anledningen till att jag valde dem, sen så har jag fått lite bättre intryck av dem än STS och de andra. 

Just nu så är jag inte riktigt mig själv, min mage är ut och in, upp och nervänd och knuten i 342412 olika sorters stora och små knutor.

 

 

Igår så ringde jag CC (Cultural Care) eftersom de ringt mig i förra veckan men jag har glömt ringa tillbaks. Det är tråkigt att inte ha fått några matchningar ännu så jag tänkte att det var det de ville prata om. Men det var mest för att checka läget. Hon jag snackade med frågade hur det gick med matchningar, om jag hade fått några. Svaret var ju nej. Hon nämnde då att en orsak kan vara att jag tryckt i för att passa max två barn, så om jag kunde tänka mig att ändra det till tre eller fyra så kunde det kanske ske en ändring. Detta eftersom de flesta familjer har tre barn. Sagt och gjort så ändrade jag det. Som hon sa, man kan ju välja bort och sen så är varje familj olika så ett till barn behöver inte vara jobbigare. 

Jag hoppas på att snart få en matchning. Eller en hel del, vore inte fel. Men just nu känner jag att en skulle göra mig glad. Mitt tålamod är inte 10 av 10 alltid. 

 

Tänk när man har matchat och tackat ja till varandra. Vilken lycka och nervositet som kommer rymmas i magen och tankarna. Ett år kommer kännas som en liten evighet och sen efteråt så kommer man undra var tiden tog vägen. Jag har satt mitt preliminära datum till avgång i slutet av augusti. Tänk att det ca 3 månader kvar. Galet. Längtar.